Flera gånger har jag läst om självbiografier som har ett träningsmässigt-inslag där det beskrivs om hur man parallellt kan jämföra träning med livet i sig. Speciellt under svåra tider.
Så vad är likheterna mellan träning och "livet i sig"?
Uppförsbackarna, det slingriga vägarna, man snubblar, tappar fästet, blir nästan förbannad på obehagskänslan. Men vad är det som får en att fortsätta? Kanske är det formen, soffhänget med killen, eller varför inte den välförtjänade munken?:
Allting är en belöning, en eftersträvan på någonting. Vi tror alltså inte att obehagskänslan varar föralltid.
Idag har det varit en jobbig dag mentalt, allting har vart en utmaning. Efter att ha gett den kärlek till de personer som behöver den mest så var jag helt slut när jag kom hem.
Jag tog med mig pappa på en intervallträning. Vi gick ut rätt hårt för att sedan köra 6 intervaller + 10 upphopp, fortsätta jogga för att sedan attackera backen igen dvs 6 intervaller. Efter första intervallerna kunde jag knappt andas, obehaget tog över i huvudet. " Fan, jag dör, pallar inte en meter till". I det här fallet var det inte träningen i sig som fick mig att forsätta hela vägen hem utan det var känslan av att " lidandet har ett slut" ( det där lät väldigt uttrycksfullt/drastiskt/deep) Haha, kanske är det jag som är överkänslig nu, eller så är det du som är underkänslig.
Tro det eller ej, men när du har attackerat den där backen i träningssyfte så har du en betydligt större chans att klara av någon annan backe i det "vanliga livet". Du lär dig att det alltid finns det där lilla att vara glad för. Du kanske inte ser det just nu, men steg för steg tar du dig uppför backen. Om du bara tror det, om du vågar lämna komfortzonen och se på dig själv objektivt. Efter regn kommer solsken eller kanske att träningspass som du ångrar resten av livet? Sorry, då är jag ledsen att jag inte tipsade sig att stanna i soffan.
/ Nicole Johansson
Kommentera