Här kan ni ser hur mitt liv ser ut.
Hur det egentligen känns:
O de små ljusglimtarna mellan varven, de små sakerna som gör det stora skillnaderna.
I morse vaknade jag upp bredvid honom som jag älskar mer än någonting annat, det var en speciell dag idag. Närmare bestämt hans födelsedag. Jag lagade banan plättar, chiagröt med havregryn, chiafrön, blåbär, omelett med paprika och tomat + juice. Jag blir så glad av att göra honom glad. Alltid lika glad, oavsett vad. Jag får också distans på allting, känner en trygghet.
Igår hade jag en jätte stressade känsla i kroppen över allting som skulle komma i veckan, en presentation, inlämning av ett arbete, examensarbete men framförallt mitt PT prov i helgen som ska ge mig min licens.
Jag har satt ner så fruktansvärt mycket tid på det, så jag är glad att jag snart borde ha det på grej.
I PT provet ingår det lite olika delmoment, så man bör ha ett relativt bra hälsotillstånd.
Så helt plötsligt mitt i all stress så knakade det till i knäet, allting blev för en stund svart och jag förstod inte riktigt vad som hände. Bara sådär, som att jag helt plötsligt hade ett öppet sår. Jag kunde inte förstå. Gick in i omklädningsrummet på jobbet, konstaterade att det blivit blått/rött och ringde först Melina i panik.
Sen doktorn. J ringde mig på vägen till sjukhuset, då hade tårarna förändrats till något helt likgiltigt, tomt, inte ens så sorligt bara ett konstaterande.
Väl inne hos doktorn, konstaterade han lite, vad det kunde vara. Hjärnan stängdes av. Jag ville inte höra någonting alls. Mitt pt prov var i helgen, allting som jag sett framemot att skulle vara över om en vecka.
Vanligtvis tar det flera månader att få komma till magnetröntgen ibland, men jag hade världens snällaste läkare som först gjorde en kontroll, sedan vanlig röntgen & 10 minuter senare magnet röntgen och 30 minuter senare så fick jag min diagnos.
Så på en och en halv timme så fick jag veta vad det var. Det var mitt sidoligament.
Kom precis hem från en föreläsning med Mirella, på vägen hem var som att allting rasade samman. Stress, skola, jobba & så benet som inte alls fungerar som det ska. Känns som att världen faller ihop.
Men man måste bara komma ihåg att det finns så många saker som gör en glad och inte falla in i det svarta hålet. Men just nu känns allt förjävligt. Önskar mitt ben skulle bli bra, nu direkt. Nu ska jag försöka läsa på PT och lägga lite is på mitt knä.
O Jonas förtjänar den bästa födelsedagen! <3
Kommentera